Det pågår en låg­intensiv jordbävning i den ekonomisk-politiska debatten. Mantrat sedan 1990-talet om att det alltid är klokt att spara i ladorna – det som på ekonomspråk kallas överskottsmålet – håller på att ifrågasättas av både politiker och ekonomer.

Fram till i höstas var det enbart Vänsterpartiet som drev förslaget om ett underskottsmål. Sedan hände något. Från Hitachis fabriksgolv i Ludvika öppnade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för stora statliga investeringar.

Nästa tunga inspel kom i december från finansdepartementet då Långtidsutredningen presenterades. Baserat på en gedigen bilaga av professor Lars Calmfors landar man i slutsatsen att ett underskottsmål på 0,5 procent av bnp och ett skuldmål kring 45–50 procent av bnp är både klok och hållbar politik.

Diskussionen i ekonomkåren lät inte vänta på sig och har förts även på denna debattsida. Motståndarna betonar osäkerheten i beräkningar och därmed riskerna vid nästa stora kris. Själv har jag sedan länge stått stadigt på den Calmforska sidan och ser goda chanser att den inledda ramverks­översynen kommer att landa i en ordentlig revidering.

Däremot ser jag en helt annan risk. Nämligen att debatten om det finanspolitiska ramverket kan landa i en annan onödig låsning – den som försöker dra en tydlig gräns mellan investeringar och konsumtion.

Många verkar redan ha bestämt sig. Utrymmet som ett underskottsmål skapar ska användas till större investeringar i klimatomställning, infrastruktur, energi och försvar, snarare än permanent högre ”löpande utgifter”. Vård, skola och omsorg, som de vanligaste exemplen på löpande utgifter, ställs därmed mot investeringar.

Det är en konstlad skiljelinje.

Tudelningen mellan lönsamma investeringar och (icke-lönsamma) ­”löpande utgifter” är långt ifrån självklar. I nationalräkenskaperna räknas inte välfärden som investeringar, alldeles rätt. Men samtidigt ser nog alla utbildning som en sådan, både individuellt och ur ett samhällsperspektiv. Uttryckt i investeringstermer: den ekonomiska avkastningen av ett bra utbildningssystem är god.

Ett liknande resonemang går att tillämpa på många andra delar av välfärden. De möjliggör tillväxt och skapar samtidigt större utrymme för hållbar offentlig skuld. Dessutom, rent formellt, gör nuvarande budgetregler ingen skillnad mellan investeringar och annat utan allt finansieras från samma källa. Ökade investeringar betyder i dagsläget att löpande utgifter får prioriteras ned.

Slutligen, argumentet att satsningar på offentlig konsumtion inte kan göras temporärt är också förenklat. Stora obalanser på arbetsmarknaden, till exem­pel, kan motivera en större till­fällig satsning på utbildning.

Men vad viktigare är, den intressanta frågan är inte vad som ska räknas som investeringar eller inte. Frågan vi borde ställa oss – givet att det finns ett större budgetutrymme – är vilka satsningar som bäst bygger Sverige starkare.

Den ekonomiska politikens ansvar är att utforma en politik som skapar största möjliga välstånd i samhället. När ramverket skapades var syftet att skapa ramar inom vilka målet om välstånd ska uppnås. Men med åren har medlet, ramverket, alltmer kommit att förväxlas med mål i sig. ”Att ta ansvar” har likställts med att ta ansvar för statens finanser, snarare än för ett gott samhälle för alla.

Vi måste nu använda tillfället att vrida debatten och omdefiniera den ansvarsfulla politiken till att handla om målen – utan att låsa fast oss vid en konstlad skiljelinje mellan investeringar och konsumtion.

Låt mig bara ta ett exempel där jag själv nyligen gjort en djupdykning, nämligen kulturen. På uppdrag av Bildkonst Sverige har jag kartlagt kulturens offentliga finansiering 50 år bakåt. Fram tonar en nedåtsluttande kurva sedan 1980-talet – bortsett från de exceptionella pandemiåren.

Framför allt gäller detta kommuner och regioner vars finansiering minskat från 0,5 till 0,3 procent av bnp. Den statliga kulturbudgeten har legat relativt stadigt kring 0,3 procent av bnp. Men dyra lokalrenoveringar och effektiviseringskrav har i praktiken krympt budgetarna.

I dag är läget på många håll närmast akut. Nationalmuseum varnar för att man kan tvingas stänga för publiken och nödvändiga renoveringar av såväl Operan som Naturhistoriska museet äventyras. Fria grupper lägger ned och studieförbunden bantar kursutbud.

Samtidigt har rösterna höjts för att kulturen ska bära sina egna kostnader med privat finansiering. I ett debattklimat som sätter ”investeringar” först och som understryker lönsamhet och avkastning kommer det att vara omöjligt för kulturen att slå sig fram. I bästa fall kan större budgetar göra att kulturen inte fortsätter att nedprioriteras till förmån för försvarssatsningar.

Men det behöver inte vara den kloka ekonomisk-politiska prioriteringen för ett gott samhälle. Tvärtom hävdar jag att kulturen är ett utmärkt exempel på ett område som skapar stora och långsiktiga värden bortom de ekonomiska. Målet om kulturens tillgänglighet för alla, som slogs fast redan i 1974 års kulturproposition, går heller inte att uppnå om plånboken får styra utan tillräckligt stöd från det offentliga.

Mitt under brinnande krig är det ukrainska folket starkt engagerat för att bevara sin historia, identitet och gemen­skap. Viljan att försvara kulturen gör kriget värt att utkämpa. Jag önskar att det synsättet mer kunde prägla utformandet av den nya ansvarsfulla ekonomiska politiken även i Sverige.

• Laura Hartman, docent i nationalekonomi, ledamot i Finanspolitiska rådet 2007–2011 och LO:s chefsekonom 2021–2023