År 1974 formulerades den första sammanhållna kulturpolitiska planen i Sverige. I dag, 50 år senare, är de mål och grunder som sattes upp då fortfarande vägledande för kulturlivets offentliga finansiering och förverkligande. Men hur står sig de kulturpolitiska målen i dagens kulturlandskap? Och specifikt, hur ser det ut för bildkonsten?

Läs rapport

I den andra delen av Kulturpolitiken 50 år – Var står vi nu? har vi valt att fokusera på konstnärlig kunskap och politiska strukturer, just för att dessa två verkar ha särskilt svårt att följa varandras utveckling.

Filosofen Jonna Bornemark förklarar konstens kapacitet att röra sig mellan olika former av kunskap, såsom förmågan att utmana rådande föreställningar och möjligheten att öppna upp för nya fantasier om det vi ännu inte vet. Något vi uppenbart är i behov av i ljuset av de samhällsutmaningar vi står inför. Så hur skapas förutsättningar för konsten och de konstnärliga professionerna att driva kunskapen framåt och komplettera det rådande rationella tänkandet med fantasi och förmågan att härbärgera icke-vetande?

Organisationsforskare Bengt Jacobsson tecknar å andra sidan en bild av hur kulturpolitikens strukturer har stelnat. Ett oönskat resultat av principen om armlängds avstånd är att politikerna, för att hålla avstånd till den konstnärliga processen, istället har fjärmat sig och inte alltid förstår eller följer konstens utveckling. Jacobsson betonar att kulturpolitiken ska möjliggöra konstens utveckling genom att skapa goda förutsättningar, men utan att styra själva konsten. Han beskriver samtidigt hur kulturpolitiken i praktiken istället har styrts av förvaltningspolitiska trender, utan att ta hänsyn till de villkor som gäller inom kulturfältet.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, avslutar rapporten med en djupdykning i en av de största förändringarna som skett i samhället sedan år 1974 – skiftet från en textbaserad till en bildbaserad kultur. I texten beskriver hon betydelsen av det omvälvande skiftet, inte bara för kulturen, utan också för samhällsområden som försvaret och för den psykiska hälsan och ohälsan. Bristande förståelse för vad konstnärlig kunskap är har gjort bilden till en blind fläck i politiken, vilket i sin tur lämnar fältet fritt för propaganda och kommersiella krafter.

Nu blickar vi framåt och hoppas på en stark och levande kulturpolitik som både håller avståndet till det konstnärliga skapandet och samtidigt tillåter kunskapsutbyte så att de politiska strukturerna kan utvecklas i takt med konsten. Vår förhoppning är att politiker från olika sakområden inser hur central konstnärlig kunskap är, inte bara för konstarterna, men också för samhället i stort. Något som synliggörs i exemplet om bildförståelse. När detta blir tydligt blir också nödvändigheten av att finansiera konsten uppenbar.